lördag 9 juli 2016

TVÅ ynka små veckor kvar till semester! ÅTTA arbetspass.
Det kan verkligen inte komma mer lägligt. Jag är sååå beredd på att vara spontan och få sova varje natt i fyra veckor.

Annars: igår kväll var min buss typ en meter från att krocka med en go-kart.
Kände mig skakis efteråt. Och sen kunde jag inte sluta fundera på vem och varför. Sen blev jag nästan provocerad. Över att någon, gissningsvis en man, såklart skulle göra sig speciell och ta go-karten istället för typ en cykel. Och sen, för typ en väldigt liten sekund, så önskade jag nästan vi hade kört på honom.

tisdag 28 juni 2016

Ja, nu har det gått prick ett år. Ingenting i vissa mått mätt, och ändå en evighet för oss.
Är medveten om att jag (hoppas jag) brukade vara ganska rolig här, och nu har det mest varit en massa luddigt gnäll och besvikelse och uppgivenhet. Det händer såklart roliga saker fortfarande, jag älskar vardagen med Peter. Men tillomed i dem där stunderna när jag gråter av skratt så hinner jag reflektera över allt det där andra. Och. Det är så tyst hemma hos oss när vi kommer hem om kvällarna efter att ha besökt vänner. Vi tar en relativt tidig vagn hem, trots att vi är dem sista att gå.

Så. Det visade sig efter idag att jag tydligen är JÄTTEFRISK! Det vill säga: alla olika slags värden i blodet såg bra ut. Mitt blodsocker var super, och blodvärdet ännu högre än för två veckor sen.
Men tydligen har jag en väldigt hormonell obalans. Alldeles för mycket östrogen. "Titta här på datorn, du ser alla dessa vågor, dem ska egentligen se ut som en tegelvägg."
Så jag har nu fått progesterall att ta en viss tid i menscykeln. Men det tråkiga är att jag inte kan börja med det för än om en månad. Har även fått ett helt apotek hemma och jag tänker på alla som ska hålla reda på sprutor och tider när dem genomgår IVF, om jag tycker det är rörigt redan nu.


Hej gud eller jultomten eller nåt, tänk lite extra på oss nu!
Har ätit bullar till frukost.
Jag hade annat att välja på, riktig frukost. Men idag är antagligen min sista dag med gluten.
I helgen har jag sagt farväl till det bästa jag vet: öl.
Och så har jag köpt satskort och träningskläder, efter att ha varit på hälsokontroll för nattarbetare kände jag att det var dags. Blev dock chockad av resultatet, hade bättre blodvärde än jag någonsin haft. 128. När jag var 16 och hade anemi låg mitt värde på 109!!!!
Kolesterolet såg bra ut.
Sjuksköterskan var trevlig men läkaren så oerhört oinspirerande och jag kände noll förtroende, så jag frågade inte saker jag hade velat fråga, för hon lyssnade inte ändå. Jag sparar mina frågor till någon som lyssnar istället, tänkte jag.

Klockan ett idag ska jag på den där hälsoanalysen. Det är tydligen någon superavancerad teknik där dem läser av horomnivåer och saker av typ en droppe blod. Förväntansfull, nervös. Och snart är det väl höst igen. Längtar till hösten. Men först längtar jag till Köpenhamn, way out west och gåsö.

lördag 11 juni 2016

Det har hänt så mycket denna veckan.

I tisdags svimmade en tjej mitt framför mig på bussen. Hon stod upp och väntade på att gå av vid nästa hållplats, och helt plötsligt ramlade hennes mobil i golvet och hon bara sjönk ihop. Jag, som tyckte jag reagerade snabbt, var ändå långsammare än dem tre personer som hann fram först.
Men alla var så hjälpsamma och chauffören gick efter henne för att höra om hon var okej. Det var så fint att se.

Sen väntade vi på mormors operation. För två veckor sen fick hon en misstänkt infarkt, och förra veckan stannade hennes hjärta. Dem fick som tur är igång henne igen, och hon har hunnit opereras och kommit hem igen.

Min syster fyllde år.

Jag fick skoskavet från hell.

I fredags var jag hos ett medium jag träffat förut. Hjärtat känns lite lättare efter det mötet.


Nästa vecka ska jag på en omfattande hälsokontroll och om två veckor ska jag på en hälsoanalys och ta blodprover. Känner mig orolig, nervös och ändå lite förväntansfull.

Och just det! Nästa helg åker jag med sällskap till gåsö för första gången i år. Peter åker till Schweiz på söndagen så vi insåg att vi kommer sova utan varandra i nio nätter. Ah. Nio nätter är verkligen skitmånga nätter. Sen kommer Peter iaf hem ganska snabbt igen och då ska han tatuera magen.





onsdag 1 juni 2016

Jag drog på mig en skitjobbig urinvägsinfektion i veckan som hade SÅ kass tajming. Nu låter jag lite som reklamen "diarré kommer alltid olägligt". Men ja. Kissade tillomed blod. Helt sjukt.
förfan kosmos, kom igen.


Annars tror jag mest att jag blivit lite snurrig av denna värmen. Min kropp är verkligen inte gjord för väder. Har jag märkt. Alltid iskall eller kokhet med svullna händer.

Har vunnit två tävlingar redan detta året. Så Peter tror att jag är någon slags lyckomaskot nu och ville att jag skulle skriva ner siffror till någon bautajackpot.
Haha. Men lite fint ändå.

Tur i spel

Ja, vad säger dem

Men jag har ju fan alltid haft tur i kärlek.
Bara fått mitt hjärta krossat sådär fruktansvärt en endaste fjuttig gång (den räckte dock)
På riktigt. Jag har varit olyckligt kär tre gånger. När jag var liten. I Carl i 4C, i David Beckham, och i fotbollsmarkus.
Annars har jag fan fått ligga med den jag vill.


Lyckomaskoten



Är bara så dålig på det här med förväntningar. Förväntningar är verkligen boven.
Tänk vad mycket bättre saker och ting hade känts denna sommaren om det inte var för att jag hade förväntningar om att vara för trött och för upptagen att gå på wow ens.

Men se på mig - all jävla tid i världen

Hurra

torsdag 26 maj 2016

Första året med betald semester.
Är det nu jag är vuxen på riktigt?
Men.
Känner mig så liten just nu. Vill krypa ihop.
(Ta hand om mig.)
Funderar på vad som gör en ödmjuk i livet. Jag tror jag känner mig mer ödmjuk. Inför mycket.
Men mest kanske vi tvingas till den. Ödmjukheten.

Har en mage full med katastrofkänslor.
Sommaren är så ljus. FÖR ljus.
Att vi bara fortsätter för det är det enda alternativet.
Gråta lite.
Du är så bra på att vara den starka. Jag är så dålig på att hantera dig när du tillåter dig att vara svag.
Förlåt för det.
Vill inte se dig gå sönder men vill inte heller vara ensam.
Vill öva mig. När du är svag tvingas jag vara stark. Det är en bra sak. Är annars så duktig på att blöda framför dig som ett öppet sår.

Tittar ut genom fönstret och hoppas på ösregn.
Tillåter mig att vara arg och besviken när någon gör mig ledsen.

Spelar glad när jag träffar folk. Ibland har jag kanske trevligt på riktigt. Men det brukade vara mycket lättare.

Känner inget sug över att vara aktiv på sociala medier men är det ändå. Tvångsmässigt.

Vill inte dra mig undan men ofta känns det helt omöjligt att sitta över en lunch och prata om ett par nya skor. Slöseri med tid. En STOR tankefälla.

Åh.
Säg att du kommer till oss snart för jag längtar så efter dig.



måndag 2 maj 2016

Det finns så mycket kärlek, kunskap och liv i min släkt. Så många historier att berätta. Så många sorger, så många hjältar. Och för många är det väl kanske precis såhär det känns. Att alla dessa skatter bara ryms i ens egna lilla värld. Jag tänker ofta på det, du ska inte tro du är speciell.
Men sen också: jo.
Min mormor satt i röda korsets buss, på lådor av ammunition, tillbaka mot Hamburg när hon var 12,13, 14. Om en bomb hade landat där. Jag hade aldrig funnits. En svindlande tanke. Tänk att hon då, för bara två generationer sen, fick leka med vetskapen om att larmet när som helst kunde komma. När jag var i samma ålder var mitt största problem att jag inte fick ta två glassar efter maten.

Innan dem kunde ta tåget från Hamburg och innan hennes far blev inkallad till kriget, låg dem en hel natt i bunkern på gården. På morgonen, när dem slog upp den stora dörren igen fanns inget kvar. Huset sönderbombat. Mormor säger att hon såg sin far gråta en enda gång när han var i livet och det var då.
Kanske visste han tidigare än dem andra att det var slutet för också honom. Och några år senare när han kom tillbaka var han inte sig själv igen.

Hur mycket sorg ska en människa behöva stå ut med.
Jag tänker så mycket på alla hjältar i min familj och hur annorlunda allt hade varit om det inte blivit just såhär.

Och här, en fantastiskt fin dikt av Gertrud Olers-Galli. Ytterligare en hjälte i min släkt.



"Inatt har snön
lagt stora förband
på granarnas jättefingrar
med stela armar
vinkar de åt mig
att inte komma ut

I en sådan värld
av förbundna sår
klarar du inte av
att leva som vanligt

Tro inte att du kan
fortsätta att äta sova
älska och arbeta
efter det som hänt

Inte bara snöfall det här
jorden har sårats till döds
inatt innan snön
försökte gömma det värsta"