måndag 21 november 2016

Jag ser formationen komma emot mig i novemberljuset. Jag vill dö. Era stora halsdukar, håret som ringlar sig under och ner över ryggarna. Någon håller en kaffe. Alla skjuter en barnvagn framför sig. Jag hatar er. Det är inte ert fel men jag hatar er. Jag sätter i hörlurarna, rör mig mot vagnen och undviker att titta upp. Överlevnadsstrategi pt 123. Min syster skickar en länk till en trailer, jag klickar upp den. Först bara en annons, 15 sekunder kvar tills jag kan hoppa över. Clearblues digitala graviditetstest. 14 sekunder. 13 sekunder. Få reda på din graviditet redan fyra dagar innan beräknad mens. 9 sekunder. Jag tänker: få reda på din icke existerande graviditet redan fyra dagar innan beräknad mens. 5 sekunder.
Andas.
Filmen verkar härlig. En liten skrattfest. Är så glad över min familj, mina systrar. Sätter på ett bra album. Blundar. Tänker på att ibland kanske livet kan fortsätta och sluta bra ändå.

Automat-scrollar instagram. Ingen ultraljudsbild idag. Inte än. Hade antagligen klarat det med idag, idag är en okej dag. Värre är det dem dagarna jag är riktigt under isen. Då är en annonserad graviditet ett personligt hån. En påminnelse om att min livmoder är en lergrop utan fäste.

Träffar en vän. Blir varm. Försöker hålla fast vid den känslan.

Ringer mamma påväg hem. En kusin ska ha barn men hon har inte vågat säga något. Jag säger att hon inte ska känna så. Alla har vi våra liv. Och hon kan inte skydda mig. Hon vill. Men hon kan inte skydda mig.

Säger det till Peter i förbifarten när jag kommer hem. Orkar inte prata om det. Men är såklart tillräckligt berörd för att inte nämna det. En önsketanke: att glömma, inte riktigt bry sig.

Reklampauser på tv.
Fars dag.
Jag frågar inte om han tycker det är jobbigt. Börjar fundera över om han tycker det är jobbigt att jag inte frågar. Vi har tagit på oss olika roller. Jag är den ledsna, han den starka.

Verkligheten: vi är båda ledsna. Vi är båda starka.

fredag 28 oktober 2016

Ibland när jag ser en kvinna som är gravid och äldre än mig, så tänker jag "hur kan hon bli gravid, men inte jag? Hur kan hon vara så fertil, men inte jag?" Så sorgligt. Sen tänker jag att hon kanske också kämpat. Eller så har hon inte det. Sen skäms jag. När jag ser en kvinna som är uppenbart yngre än mig tänker jag "det är fel i ordningen här, det är ju jag som borde gå med den där magen innan henne." Och sen skäms jag, för det finns såklart ingen ordning. Men stressen. Jag hinner tänka att hon kommer föda minst ett barn till efter det där innan jag ens hunnit föda ett.

Jag minns att en vän som hade problem med att få barn en gång sa "jag har alltid haft en känsla av att jag nog inte skulle ha barn, alltså att jag inte längtade så mkt när jag var ung, och nu tänker jag att det kanske var för att jag någonstans visste att det skulle vara svårt" sen fick hon äntligen sitt efterlängtade barn, vid 40 års ålder.


Men vad händer med självbilden när det är tvärtom? Jag har ju alltid haft en känsla av att jag varit fertil. Jag har ju blivit gravid innan tillomed. Det var ju inte ens många år sen. Har mina äggledare eller mina ägg eller min livmoder bara gett upp efter det? Är det ett sjukt jävla straff efter att ha gjort två aborter? Jag som inte ens tror på sånt.  Jag har börjat tro på allt nu.
Det är sånt som händer när man är ofrivilligt barnlös.

Jag läser att någon har ätit en dyr rot och blivit gravid. Jag läser att någon bara åkt på semester. Hade någon skrivit att dem hoppat ut genom ett fönster med en gurka i vänster hand och ett äpple i det andra, och att dem sen blivit gravida, ja. Då hade jag trott på det med.

Blir lättare sur nuförtiden. Brukar inte vara en sur person. Har inget tålamod. Har absolut inget tålamod eller ork till övers när det gäller relationer som är trixiga för stunden. Dem som inte orkar med mig får väl inte göra det. Jag vet att jag inte är den roligaste att hänga med just nu.

Att vara ofrivilligt barnlös har förändrat mig. Ett tag tänkte jag att jag bara ställt ifrån den jag brukade vara i ett skåp för en stund, och att jag kunde gå tillbaka och plocka ut henne när jag ville. Nu har det gått för lång tid. Ingen att plocka ut. Istället är jag en ny, på många sätt lite skörare. Kanske tystare.

Och väntan. Väntan väntan väntan.
Att vårt liv är ställt på paus medan alla andras fortsätter. Att förhålla sig till det. Svårt och utmattande.
Vi är inte ensamma, men det är ensamt ändå.

Vi väntar på att Sahlgrenska ska skicka oss någonstans där vi får plats. Stockholm, Malmö eller Linköping.

lördag 3 september 2016

Början

Det händer ibland när du står vid ett övergångsställe. Hon står framför dig, hon är en enda stor mage. Magen, den där jävla magen. Överallt. Har börjat bli en undvikare, undviker vissa avdelningar på Åhléns tillomed. Vill inte vara en undvikare, men är det ändå.
Och alla middagar.
Och ultraljudsbilder. I ditt flöde. På kylskåpet hos dina vänner. Du fantiserar om att publicera en ultraljudsbild på din njure. Alla skulle skriva grattis, det skulle vara så komiskt. Så ironiskt. Och så himla himla sorgligt. Ja, du vet att det skulle vara så himla himla sorgligt.

lördag 9 juli 2016

TVÅ ynka små veckor kvar till semester! ÅTTA arbetspass.
Det kan verkligen inte komma mer lägligt. Jag är sååå beredd på att vara spontan och få sova varje natt i fyra veckor.

Annars: igår kväll var min buss typ en meter från att krocka med en go-kart.
Kände mig skakis efteråt. Och sen kunde jag inte sluta fundera på vem och varför. Sen blev jag nästan provocerad. Över att någon, gissningsvis en man, såklart skulle göra sig speciell och ta go-karten istället för typ en cykel. Och sen, för typ en väldigt liten sekund, så önskade jag nästan vi hade kört på honom.

tisdag 28 juni 2016

Ja, nu har det gått prick ett år. Ingenting i vissa mått mätt, och ändå en evighet för oss.
Är medveten om att jag (hoppas jag) brukade vara ganska rolig här, och nu har det mest varit en massa luddigt gnäll och besvikelse och uppgivenhet. Det händer såklart roliga saker fortfarande, jag älskar vardagen med Peter. Men tillomed i dem där stunderna när jag gråter av skratt så hinner jag reflektera över allt det där andra. Och. Det är så tyst hemma hos oss när vi kommer hem om kvällarna efter att ha besökt vänner. Vi tar en relativt tidig vagn hem, trots att vi är dem sista att gå.

Så. Det visade sig efter idag att jag tydligen är JÄTTEFRISK! Det vill säga: alla olika slags värden i blodet såg bra ut. Mitt blodsocker var super, och blodvärdet ännu högre än för två veckor sen.
Men tydligen har jag en väldigt hormonell obalans. Alldeles för mycket östrogen. "Titta här på datorn, du ser alla dessa vågor, dem ska egentligen se ut som en tegelvägg."
Så jag har nu fått progesterall att ta en viss tid i menscykeln. Men det tråkiga är att jag inte kan börja med det för än om en månad. Har även fått ett helt apotek hemma och jag tänker på alla som ska hålla reda på sprutor och tider när dem genomgår IVF, om jag tycker det är rörigt redan nu.


Hej gud eller jultomten eller nåt, tänk lite extra på oss nu!
Har ätit bullar till frukost.
Jag hade annat att välja på, riktig frukost. Men idag är antagligen min sista dag med gluten.
I helgen har jag sagt farväl till det bästa jag vet: öl.
Och så har jag köpt satskort och träningskläder, efter att ha varit på hälsokontroll för nattarbetare kände jag att det var dags. Blev dock chockad av resultatet, hade bättre blodvärde än jag någonsin haft. 128. När jag var 16 och hade anemi låg mitt värde på 109!!!!
Kolesterolet såg bra ut.
Sjuksköterskan var trevlig men läkaren så oerhört oinspirerande och jag kände noll förtroende, så jag frågade inte saker jag hade velat fråga, för hon lyssnade inte ändå. Jag sparar mina frågor till någon som lyssnar istället, tänkte jag.

Klockan ett idag ska jag på den där hälsoanalysen. Det är tydligen någon superavancerad teknik där dem läser av horomnivåer och saker av typ en droppe blod. Förväntansfull, nervös. Och snart är det väl höst igen. Längtar till hösten. Men först längtar jag till Köpenhamn, way out west och gåsö.

lördag 11 juni 2016

Det har hänt så mycket denna veckan.

I tisdags svimmade en tjej mitt framför mig på bussen. Hon stod upp och väntade på att gå av vid nästa hållplats, och helt plötsligt ramlade hennes mobil i golvet och hon bara sjönk ihop. Jag, som tyckte jag reagerade snabbt, var ändå långsammare än dem tre personer som hann fram först.
Men alla var så hjälpsamma och chauffören gick efter henne för att höra om hon var okej. Det var så fint att se.

Sen väntade vi på mormors operation. För två veckor sen fick hon en misstänkt infarkt, och förra veckan stannade hennes hjärta. Dem fick som tur är igång henne igen, och hon har hunnit opereras och kommit hem igen.

Min syster fyllde år.

Jag fick skoskavet från hell.

I fredags var jag hos ett medium jag träffat förut. Hjärtat känns lite lättare efter det mötet.


Nästa vecka ska jag på en omfattande hälsokontroll och om två veckor ska jag på en hälsoanalys och ta blodprover. Känner mig orolig, nervös och ändå lite förväntansfull.

Och just det! Nästa helg åker jag med sällskap till gåsö för första gången i år. Peter åker till Schweiz på söndagen så vi insåg att vi kommer sova utan varandra i nio nätter. Ah. Nio nätter är verkligen skitmånga nätter. Sen kommer Peter iaf hem ganska snabbt igen och då ska han tatuera magen.